Lesley är död

Det är en pina att skriva denna text men den måste skrivas för att jag ska förstå vad som hänt. Jag ska försöka att göra den kort.

Den sista dagen i Öregrund
Det är måndag morgon och vi går vår 30-minuter morgonpromenad. Lesley travar på fint och är pigg och glad. Väl hemma vankas det frukost som äts med sedvanlig frenesi. Sedan vilar vi lite och framåt nio-tiden släpper jag ut hundarna som leker så det står härliga till. När jag tycker att nu får det räcka för idag med vild lek så kallar jag in dem. Nu vilar hundarna och jag lägger mig i skuggan och läser en bok.

Lesley sover gott med huvudet ute på altan och kroppen inne på kalla köksgolvet. Så far han yrvaket upp och och anfaller Gullan med ett rytande. Jag ska bespara er detaljerna men det slutar med att han får ett kraftigt krampanfall.

Jag ringer veterinären som säger kom hit med honom nu. Väl framme i Östhammar är han sitt vanliga vänliga jag men är mycket stressad och andas inte normalt.

Vi går in och veterinären tar hans blodtryck och förklarar att han har nästan inget tryck alls. Och hans gamla hjärta hoppar can can. Hur vill du göra nu? Han är sjuk men har hämtat sig.

En sådan vanlig banal fråga, Hur vill du göra? Men som nu var oerhörd svår att svara på. Skulle jag ta hem honom och vänta ett tag med att ta farväl? Tänk om han fick ett anfall till och attackerar Gulla. Jag skulle aldrig kunna lämna hundarna utifall det hände igen.

Vi gör det nu, säger jag. Vi går in i rummet och Les går snällt upp på det låga undersökningsbordet och viftar på svansen under tiden det hissas upp.

Jag har mina armar om honom och viskar hur mycket jag älskar honom när innehållet i sprutan gör sitt. Han viftade på svansen in i det sista. Hans liv var över på 30 sekunder.

Sköterskan kommer in och tänder ett ljus och jag hör någon skrika i bakgrunden. Vilken jobbig människa att föra sånt liv hos en veterinär tänker jag. Man får väl ändå försöka behärska behärska sig lite. Men så hör jag att det är mina skrik...

Två dagar senare
Jag är hemma i stan och det är tomt. Det gör fysiskt ont. Jag saknar Lesley och jag saknar min flock. För fyra år sedan hade vi fyra hundar: Smilla, Lesley, Reddy och lilla Gullan. Nu är det Gullan kvar.

Jag försöker ändra gamla invanda rutiner. Men både Gullan och jag står och väntar på hissen när jag inser att nu behöver vi inte åka hiss längre. Kom Gullan vi går ned. Gullan står kvar och tittar lite frågande på mig. Kom Gullan vi går och så gör vi det.

Vi går ut i solen och går en riktigt lång promenad, en som Lesey inte hade orkat med i Lilljansskogen. Vi går nya vägar nu fast nya stigar finns inte för överallt har jag varit med Smilla, Lesley och Reddy. Men Gullan är glad och upptäcker dessa stigar för första gången.

Här och nu, jag är här och nu och en dag gör det inte så illandes ont längre. Jag längtar tills när hösten kommer.

P.S. Tack Helene för en sådan enastående härlig hund. Han är saknad av många.

Sorgen sitter i de små tingen

Tordag den 6 juni 2013

Jag städar hemma. Jag städar bort honom. Jag tar undan hans koppel och hans matskål. Jag lägger undan hans fodertillskott, tänker att kanske någon annan gammal hund med lite stela leder kan få dem.

Jag tittar på hans nyinköpta fodersäck. Ska jag kasta maten? Ska jag ge bort den? Ska jag ge Gullan den? Orkar inte besluta utan låter den stå kvar.

Jag kastar hans back-on-track bandage, som han använde när han fick lite ont i en tå. Jag lägger undan hans tassbandage som vi använde i skogen för hans ömmande tå.

Tänker att jag måste meddela vår kiropraktor Patric att Les inte behöver hans tjänster längre. Orkar inte just nu det får vänta.

Jag går på promenad med Gullan och stannar upp och ska vänta in honom, men han är ju inte med oss.

Gullan är glad och det hjälper. Igår tränade och promenerade jag henne så hon var helt slut arma kraken. Tänker på att hon måste få nya kamrater. Åker till hundklubben för att hon ska få stimulans.

Tänker att jag är tillbaka till 1997. Då vi bara hade Smilla. Då var det fullt tillräckligt med en hund. Nu känns det tomt.

Sorgen efter Lesley kallar fram minnen av Moltas, Elvis, Reddy och Smilla. Jag ser dem och tycker ibland att jag hör dem. Kanske är de med mig nu?

Kanske ska jag inte - om en slags sorg

Kanske ska jag inte visa min omgivning om hur mycket jag sörjer en hund.

Kanske ska jag bita ihop och bryta ihop i tysthet.

Kanske ska jag planera inför den stundande midsommaren och vara som vanligt.

Kanske jag ska dricka mig redlös.

Kanske min man far illa av att se sin fru brytas ned.

Kanske mina nära och kära tröttnar på mitt sorgsna jag. Och detta över en hund. Kanske ska jag skita i det.

Kanske ska jag inte skriva om att jag var tillsammans med Lesley nästan alla dagar i elva år och sex månader. Vi var tillsammans alla dygnets timmar.

Kanske ska jag inte skriva att jag tillbringar mer tid med mina hundar än vad många gör med sina barn.

Kanske ska jag inte skriva om att han var en mycket, mycket speciell hund.

Kanske ska jag inte skriva om alla promenader vi gjorde tillsammans. Kanske ska jag inte räkna ut att vi promenerat minst två timmar per dag i elva år och sex månader.

Kanske ska jag inte skriva att det blir 60 timmar i månaden, att det blir 720 timmar om året, att det blir 8 280 timmar under Lesleys hela liv.

Kanske ska jag inte skriva om att vi traskade jorden runt tillsammans under hans liv.

Kanske ska jag inte skriva om hur många timmar vi tränade lydnad tillsammans.

Kanske ska jag inte skriva om hur många gånger vi tävlade och vann.

Kanske ska jag inte skriva om hur många gånger vi sprang på hundutställning och trots lite brister i exteriören ändå var med och stred om toppplaceringarna pga av hans härliga attityd.

Kanske jag inte ska skriva om hur glad han jämnt var och hur han gladde mig.

Kanske ska jag inte skriva om hur rolig och snäll han var.

Kanske ska jag inte skriva om hur stolt jag var över honom.

Kanske jag inte orkar gå igenom detta en gång till.

Kanske jag inte ska ha hund längre.

Kanske jag ska sluta äta atarax för att sova.

Kanske jag kommer att sluta drömma om honom.

Kanske livet går vidare.

Kanske jag ska fundera på att ta hem en valp.

Kanske jag inte borde publicera detta.