Lite om mig

Jag heter Anette Hellgren och är en informations- och hundmänniska, i första hand en golden retrievermänniska. Om hundar, hundträning och hundliv skriver jag lite nu och då tillsammans med min goda vän Helene Strömbom på valptips.se och goldnews.se.

Under många år var arbetet mitt stora intresse. Jag hade ett roligt, utmanande och omväxlande arbete som informatör på en stor bank. Ingen dag var den andra lik och jag hade trevliga arbetskamrater och skrattade mest hela dagarna och arbetade gladeligen 60 timmar i veckan. Sedan kom hundarna in i livet.

För att kunna ägna mig åt mitt stora hundintresse slutade jag som informatör och började arbeta deltid som ekonomiansvarig i makens rörfirma. Jag tog av mig dräkten och sparkade av de högklackade till förmån för jeans och gåvänliga skor och kunde ha med mig hundarna på jobbet. En hund blev raskt två och straxt så var de tre hundar i vår familj.

För en gammal informatör med gott om tid är det svårt att avhålla sig från att skriva och uttrycka sig, så här är ännu en helt oviktig och halvpretto sida som enbart är till för mitt eget höga nöjes skull.

Om min kloka mamma och djur jag dödat

Jag växte upp på 60-talet. Mitt djurintresse startade med ett litet akvarium med guppys. Efter att jag av misstag råkat döda en fisk när jag skulle göra rent akvariet blev det två guldhamstrar. Tyvärr råkade sätta mig på en av dem som gick en ond bråd död till mötes.

Där kunde man tycka att mina föräldrar skulle stoppa mitt djurintresse. Men de lät sin glada, obetänksamma och klumpiga dotter få fortsätta med ett marsvin. Marsvin är ju större än hamstrar så Luddes överlevnadschanser bedömdes som goda.

Ludde dog efter ett långt marsvinsliv en naturlig död eller vad som hände när pappa gick ut i skogen med honom. Det har jag framgångsrikt förträngt.

Vid tio-årsåldern kom längtan efter en hund. Längtan blev inte mindre av att min bästis fick en hund.

Kriterierna för val av hundras bestämdes av mamma. Det skulle vara en liten och glad hund som helst inte fällde så mycket päls. Och så skulle den inte vara motionskrävande eftersom mamma misstänkte att hundintresset kunde vara av övergående natur. Då mamma var uppväxt med boxer och gillade ”plattnosar” fick jag en liten boston terrier. Och tänk det var den ras som min bästis hade fått, fast hon fick en hane och jag en tik.

Mamma hittade valpen i Dagens Nyheter. Uppfödaren bodde nära oss och det var bra för vi hade ingen bil och fick cykla när vi skulle åka och titta på valparna.

Vi visste absolut inget om boston terrier förutom mammas kunskaper om boxer som hon beskrev som glada, snälla och dreglande.

Mamma valde vår valp. Det var en tikvalp som var totalt feltecknad. Skomakarhunden ska ha två svarta lappar över ögonen och två svarta öron. Vår valp hade en svart ögon lapp och ett vitt öra. Vi fick köpa valpen till sänkt pris. De andra valparna kostade 900 kronor men vår feltecknade valp kostade bara 600 kronor. Den tar vi, sa mamma och stoppade ned valpen i den filtbeklädda cykelkorgen och så cyklade vi hem och mitt hundliv startade.

Min första hundsommar var fylld av glädje över den lilla valpen. Men också av oro. Jag var rädd för att släppa Tiffy lös då jag trodde hon skulle rymma till skogs. Här, sa mamma och gav mig lite rått kött! Visa att du har det med dig och så ger du Tiffy det när hon kommer till dig. Jag gjorde som mamma sade och det löste sig förstås. Tiffy levde större delen av sitt liv glad och koppellös.

Mamma som inte ville ha hundhår hemma hade ett eget sätt att hålla undan hundhåren. Hon dammsög vår hund. Hon satte på den mjuka borsten och så tog hon Tiffy i knäet och dammsög hennes päls. Vad jag kommer ihåg så låg Tiffy fint i mammas knä och lät sig dammsugas ett par gånger i månaden. Inte vet jag om det kanske räknas som hundplågeri idag men å andra sidan fönas många utställningshundar och det är ju helt ok.

Mamma var klok som en bok och utbildad barnskötare. Att fostra barn och hundar gick på ett ut. Lite hot och mycket beröm var hennes melodi. Och det fungerade rätt bra. Jag och min syster hade en rolig och trygg uppväxt och våra hundar, ja det kom en till, var hyfsat lydiga och mycket glada. Och detta hände långt före Anders Hallgrens positiva inlärningsmetoder som i stort skulle ändra på den gamla tidens hundträning.

Precis som mamma förutsett varade inte mitt stora hundintresse så länge. Jag fick snart ett nytt intresse - hästar - och började rida. Men mamma som kunde vara mycket bestämd såg till att jag gick minst två promenader varje dag med Tiffy och samma sak gällde för lillasyster och för pappa. Själv minns jag inte att mamma promenerade så mycket men jag vet att hon hade hand om hundmaten. Faktum är att denna lilla hund fick minst sex promenader om dagen hela livet. Hon var glad och pin frisk, inte ett veterinärbesök förrän hon var elva år och fick somna in. Hon levde på matrester, frolic och rått kött, som mamma ansåg att alla hundar skulle ha. Inget väl sammansatt foder speciellt utvecklat för hundens ras, ålder och behov utan bara matrester och lite annat gott.

Jag trivdes ypperligt med att bo hemma. Jag flyttade sent omsider utsparkad av en mamma som sade att; nu måste du lära dig stå på egna ben. Det var ensamt, tråkigt och dyrt. Då föreslog mamma en liten katt som sällskap. Emma var en bonnkatt och hon höll mig sällskap i nästan 18 år. Även hon frisk från födsel fram till sin död. Hon fick inte en vitamin utan livnärde sig på whiskas och kokt torsk. Jag kan än idag inte känna lukten av kokt fisk utan att förknippa det med kattmat.

Som 20-åring var jag mycket ute på vift med mina vänner. Vi reste en hel del och då fick katten Emma åka hem till mamma, pappa och Tiffy och min systers amerikanska cockerspaniel, Blessie som mamma hade fått överta när lillasyster flyttade. Jag var lite orolig för hur det skulle gå med två hundar och en liten kattunge.

Naturligtvis visste mamma hur man skulle göra. Gå ut Anette, jag löser det här sade hon och satte sig ned på golvet med en kattunge, två hundar och burk leverpastej. Och så tog mamma ta hand om alla våra djur när de djurälskande döttrarna hade annat för sig, vilket var ganska ofta. Och när det var dags för Emma att kastreras skötte mamma om det hela medan jag båtluffade en månad i Grekland.

Sent omsider gifte jag mig med en sansad, stilig och händig norrlänning. Han frågade varför jag grät när jag kom hem från mina ridlektioner. Jag red både dressyr och hoppning och hade fått en ny ridlärare som var elak som hin håle. Mitt hästintresse hade hållit i sig i nästan 20 år. Men tack vare en diabolisk ridlärare slutade jag att ta ridlektioner och började med turridning på islandshäst, vilket var betydligt roligare. Jag behövde inte gråta och lida av prestationsångest utan var som ett stort leende när jag for fram i skogen och över ängarna. Dessutom tyckte alla att jag var så duktig med hästarna. Det gjorde gott i min sargade hästsjäl. Länge närde jag drömmen om en egen islandshäst men insåg att jag inte hade all den tid som krävs för att ta hand om en häst.

När maken och jag varit gifta i fem år kom längtan - efter en hund. Och den här gången skulle det väljas ras med omsorg. Jag ville ha en robust och rolig hund som tål att jag är lite klumpig. Jag var inställd på tre raser; labrador retriever, golden retriever och aussi (australisk vallhund).

Det var nära att det blev en aussie men deras vaktinstinkt ville jag inte ha. Valet föll istället på golden retriever utan vaktinstinkt och det har jag aldrig ångrat. 18 år och sju golden senare är jag fortfarande lika förälskad i både hundrasen och min norrländske man. Och jag har inte haft ihjäl någon oavsiktligt än, vilket känns bra.

Min finurliga och glada mamma dog 1993 sedan bara 60 år ung. Hon hade aldrig gått en hundkurs men hon visste hur man fick ordning på både hundar och ungar. Jag hämtar inte mina valpar med cykel och jag föder inte upp mina hundar på matrester och jag dammsuger dem inte, men jag har mammas ord väl i minnet. Ta med dig lite gott kött Anette så kommer valpen när du ropar på den. Och lek mycket, både hundar och barn älskar att leka. Hon hade så rätt min kloka mamma.